Det känns inte bra..inte alls bra...jag har inte känt några sparkar på några dagar och genast börjar tankarna mala... Idag börjar den 18:onde graviditetsveckan och risken för att något är fel ska ju vara väääääldigt liten. Men den finns ändå där, det finns aldrig några garantier för nånting. Om en vecka ska vi på ultraljud. Det känns som en hel evighet dit. Speciellt nu. Vill inte vänta mer. Orkar inte. Orkar inte med om nått skulle gått fel. Då brister hela jag... Usch, förlåt för deppigt inlägg. Men jag måste få ventilera lite. Jag måste åxå få vara deppig ibland. Faktiskt. Den glada Heidi kommer snart tillbaka.