Det kommer aldrig läka ut helt, tiden kan inte läka alla sår...dax att inse det. Jag mår bra, jag borde inte ha något att klaga på. Jag har ett bra liv, jag är välsignad i mångt och mycket. Det vet jag. Men jag har fasen haft det tufft åxå. Ibland tränger det sig på, lite för mycket och lite för lätt. Som i morse. Det är bara jag och Robin hemma. Vi sitter och äter frukost. Helt plötsligt så säger sonen att han saknar pappa (hans biologiska pappa) och så börjar tårarna spruta på honom. Jag kan helt enkelt inte hålla tillbaka nått i sådana stunder utan greps ju med i det känslosamma och så satt vi och grät tillsammans. Vi kramades och grät om vartannat, pratade om dom fina minnen som finns kvar i våra hjärtan och så poängterade jag mycket noggrant för Robin att hans pappa kommer alltid vara hans pappa. Det är ok att prata om honom när man vill, det är ok att berätta om glada minnen, det är ok att söka tröst för att man är lessen och saknar honom. Det är ok att titta i fotoalbumen och minnas. Att förlora sin pappa när man är 3 år... Fy fan säger jag bara! Det ska inget barn behöva gå igenom... Att behöva bli änka och förlora sin man när man inte ens hunnit fylla 25 år...det ska heller ingen behöva gå igenom...  Nu har ändå jag och Robin gått igenom detta och det gör ju att vi har extra starka band till varandra. Vi var själva i vår lilla familj i tre års tid innan jag och Fredrik fann varandra. Då kom ju även en Felicia in i bilden. Och nu ska en bebis komma till världen. Robin och jag har en ny familj men INGEN "pappa" i hela världen kan ju ersätta Robins pappa... Fredrik är ytterligare en person som finns där för Robin, Robin kallar honom pappa (efter egen vilja) och det är en väldigt bra fadersfigur för min son! Det jag ville att Robin skulle veta och förstå är att ingen blir ledsen för att han vill prata om Anders. Vissa gånger då man tänker på honom så kommer tårarna och andra gånger går det bra. Robin måste veta att det är OK. Tror att han vet det redan men man kan liksom inte säga sådant för mycket...

Det blev ett långt inlägg om detta men det kändes viktigt att "berätta" om det för mig. Det var en sådan viktig stund i morse, den har följt mig i tankarna hela dagen lång. Missförstå mig inte, jag är lycklig och förundras över att livet trots allt kan gå vidare. Trodde liksom inte det när jag befann mig mitt i upp i all den värsta sorgen, när allt var så färskt. Varje dag var en kamp. En kamp mot att inte vilja försvinna själv. Jag hade en son att tänka på. En son att ta hand om och jag skulle fan i mej göra mitt bästa ! Det bestämde jag mig för samma dag som jag fick sorgebeskedet. Jag har kämpat, Robin är en go kille, världens finaste lilla kille! Jag vet att hans pappa är stolt över honom !! Det är jag med ! Om bara Robin visste hur många gånger han har räddat mitt liv. När jag har vaknat och känt att idag, idag ger jag upp. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer... Så har man hört små barnfötter komma tassande över golvet och kommit på att just det, jag är INTE ensam ! Jag har ju mitt älskade barn... Och så har min son, min fina son kommit in i rummet, sagt godmorgon mamma och gett mig en puss, då smälter hjärtat och man inser varför man kämpar... DET är ödmjukhet inför livet. DÅ försvinner allt annat runt omkring å så är det bara vi. Du och jag Robin - du och jag !

Tillslut kom vi iväg till bussen iaf och jag kunde lämna av Robin vid skolan. Återvände hem och pysslade på lite här hemma innan jag sedan tog bussen in till stan igen. Det var nämligen inbokat en träff med de andra mammorna som också håller till på "Föräldranätet" och liksom jag väntar sin tillökning i november. Det blev bara jag och en annan mamma som kom till träffen denna gången. Vi käkade lunch och hade himla trevligt. Snackade om ditten och datten och det var svårt att slita sig så det blir nog fler träffar har jag en stark känsla av :=)

Tiden gick väldigt fort på stan så det blev bråttom sen när jag skulle hämta upp Robin på skolan igen. Jag kom några minuter sent och det fick jag ju höra ;)  En "arg" Robin sa med ett leende men lite skarp röst så där beklagande : -Äntligen så kommer du !! Jag trodde att din buss hade fått punka eller nått.  Hihi, han är ju för go! När jag berättade att jag hade promenerat från stan och blivit lite försenad, "beklagat" mig lite för att jag inte kunde gå så fort nu när jag är stor och tung med bebismagen så pussade han genast på magen och sa att det gjorde minsann inget om jag var lite sen. Bara bebisen mådde bra !  :)

Vi åkte hem och sen har vi haft en rätt så lugn eftermiddag och kväll. Inte allt för många måsten som har gjort sig påminda. Har ignorerat det mesta sådant idag, det kommer en dag i morron åxå. Visst, jag vill ha fint till helgen då vi får gäster men jag ska nog hinna med mig. Ingen ide att försöka ta allt på en gång heller för då strejkar ju bara fogarna istället. Foglossningen gör sig påmind emellanåt och sammandragningarna har ju hållt på rätt länge nu. Kommer inte ihåg när dom började faktiskt men så länge som det bara är sammandragningar och inte går över i värkar så är det ju lugnt. Sambon är dock rätt så nervös på mig emellanåt... Han försöker förneka det ibland men mig lurar han inte, hehe. Jag känner honom rätt bra vid det här laget tror jag :)

I morgon är det besök på Mödravårdscentralen som gäller. Jag lämnar Robin vid skolan strax innan 8 och sen ska jag knata bort till Bokeberg. Ska vara där 8:30 så det blir rätt så perfekt. Hinner lunka bort i lugnt tempo. Har dubbla tider i morgon. 8:30 ska jag lämna alla prover och det är liksom kollen för att Havandeskapsförgiftningen inte har brutit ut. Sen får jag sitta snällt och vänta till det är dax för ultraljud och tillväxtkoll och den är 09:30. Tur att det finns mycket att läsa i väntrummet :=)

Efter besöket där tänkte jag knata vidare in till stan. Glömde köpa en gardin som jag skulle införskaffat idag så det får jag ta i morron tänkte jag så att vardagsrummet blir färdigt nån gång. Vi har ju tre fönster i det rummet och det tänkte ju inte jag på när jag köpte gardinerna.. hehe. Förvirrad eller vad? Jag? Nääää inte då ;)  Bara att gå tillbaka till butiken och köpa mer.

Nej nu ska jag njuta av en kopp te och sen är det dax att sova. Är ganska utmattad idag. Tack för att ni orkade läsa allt mitt svammel idag med. Kram !!