Ibland önskar jag att jag var liten igen. En liten tjej som tyckte att allt var enkelt, det mesta var roligt och bekymmersfritt, man var fri och visste inget om vuxenbekymmer. Fadderullan vad skönt det hade varit... En gång i tiden så var jag inte rädd för att världen skulle krascha om jag gjorde fel. En gång i tiden så sa jag alltid vad jag tyckte. En gång i tiden så vågade jag vara ärlig - jämt! En gång i tiden var jag modig. En gång i tiden var jag mig själv i alla lägen...

Som vuxen ska man anpassa sig efter vad andra tycker och tänker. Som vuxen är det fel att ta för sig. Som vuxen ska man vara så stel och trist för tänk om nån tycker att man är lite "barnslig" som vågar leka med sina barn i lekparken tex. Som vuxen får man inte vara ärlig jämt för då kanske man sårar någon. Är det så hemskt då? Ja menar om man sårar någon så kan man väl förklara att man vill vara ärlig och att man är ledsen om sanningen gör ont men ändå..är det iaf inte det bästa?

Nej som vuxen ska det snackas skit bakom ryggen på folk. Å är det inte skit så ska det iaf snackas bakom ryggen på folk. Och jag erkänner - jag hakar också på det där. Tänk om alla skulle bikta sig och börja om från början. Alltid sanningen, hela tiden. Även om det sårar. Jo eller hur att det skulle funka. Nej vi människor är alldeles för rädda för sanningen för det. Tänk om vi kunde vara lite mer som barn är. Okomplicerade, modiga, raka, ärliga, positiva, förväntansfulla och oförstörda...