Att prata med en femåring kan vara väldigt intressant emellanåt. Om man har tid och kan vara 500% engagerad och fokuserad i just den stunden så kan man få höra en del kloka funderingar. En del saker får en att fundera över saker & ting. Just nu slåss jag med mig själv och mina tankar. Har jag gjort fel? Har jag lyckats övertyga mig själv om att det har varit det bästa för hela familjen men egentligen bara varit väldigt egoistisk? Är det så att jag egentligen har berövat mina barn något? Fram tills idag var jag övertygad om att jag bara har handlat rätt men jag har minsann börjat tvivla...

Det handlar om släktingar. Min biologiska släkt. Mina barn har ingen kontakt med släkten på min sida och vem är jag att bestämma den biten. Egentligen. Varför ska jag bestämma att mina barn inte ska få känna till antalet mostrar och fastrar och kusiner och vem vet vad de mer har på min sida. Varför ska jag måla fan på väggen och tro mig veta saker som jag egentligen inte vet ett skit om. Jag har lite bakgrundsinformation om vissa saker och vissa personer men har det aldrig hänt att människor har ändrat sig förut? Å bara för att en släkting kanske är en rutten människa så kanske inte alla andra släktingar är det. Å bara för att en människa har gjort dåliga val i sitt liv så innebär inte det att den personen har fortsatt att göra det i resten av sitt liv. Vem är jag att leka "gud". Varför ska jag bestämma vilka som inte passar in, vem som är bättre än nån annan?...

Jag tror att det är dax för lite telefonsamtal. Jag tror att det är dax att sätta min egoism åt sidan. Min ångest behöver inte bli mina barns.