Nu närmar det sig verkligen. Jag och min dotter ska snart påbörja vår resa som är så efterlängtad! Jag vill bara få krama om min far, jag behöver få känna att det är verkligt, att det är på riktigt, att min far - min älskade pappa - finns och att jag inte bara har drömt alltihopa. Vi har inte kunnat träffas sedan i höstas och det är alldeles för länge.

Jag tänker ofta på hur mycket som skulle klaffa för att vi skulle hitta varandra och det är lite omtumlande att tänka på det. Tänk om inte min pappas kusin hade tagit DNA-test och tänk om hon inte hade fått sin mamma att ta ett test. Tänk om min pappas fru inte hade haft lust att samarbeta och kommunicera med Hannah när hon tog kontakt. Tänk om min pappa hade fått reda på att jag fanns och sedan inte velat veta av mig... Nu behöver jag inte tänka på alla dessa OM för vi har kontakt och vi har en fin sådan trots att "vi inte klarar språket särskilt bra" ;)

Ja idag ska slutpackningen ske och i morgon rätt så tidigt på morgonen sätter vi oss på tåget. Jag har så mycket fjärilar i magen så det är inte klokt! Man skulle kunna tro att det är första gången vi ska ses och inte tredje gången.. :)

Jag får se hur mycket jag hinner/orkar att blogga under tiden vi är iväg. Jag hoppas att alla får en skön start på sommaren. Kram kram <3