Ja det kanske låter knäppt eller nått - inte vet jag. Men jag vill uuuuuuut! Jag vill inte sitta här hemma å häcka längre. Jag står inte ut en dag till... Linnea har vattkoppor. Japp, det är anledningen till mitt något desperata läge. Det bröt ut för en vecka sedan och under den tiden så har jag hållt mig hemma med henne (naturligtvis). Jag är ju van att i stort sett komma och gå som jag vill på dagarna. När de två stora barnen är på skolan så kan jag och Linnea gå på öppna förskolan, gå på stan, träffa kompisarna, fika, promenera m.m Nu har jag inte kunnat det på en vecka och i helgen ska mannen min iväg igen. Ja han ska överge mig för en god sak. Han ska hjälpa sin lillasyster att bygga staket. Det är liksom inte så att han försöker vara taskig med mig eller så :)  Bara det att i morgon är han pappaledig. Fredagar är lite heliga på det sättet. Just i morgon är det min dag!! I morgon ska jag ge mig iväg för att träffa Annelie. Ingen barnvagn, ingen Linnea, ingen sjukling att pyssla om, ingen grinig liten bäbis.

Ja jo det är supersynd om henne som har drabbats av vattkoppor, det är inte det jag menar. Bara det att för att kunna ladda batteriet inför nästa vecka så behöver jag lite egentid. Och det nuuuuuuuuuu :) Lite desperat? Japp!

Om du går på stan i morgon (i Hässleholm) så kommer du se en glad Heidi :))

Sov gott - det kommer jag göra...

Ett hjärta kan verkligen vara oändligt stort. Det kan verkligen rymma oändlig kärlek i oändliga mängder. Jag har alltid hört folk säga det men har väl aldrig riktigt trott på det. Bara tänkt att ja ja - sicket dravvel. Det är sånt där man säger för att trösta någon eller så.

Tills en dag då det blev så xtra solklart för mig själv. Jag älskar många, jag älskar på olika sätt - men jag älskar! Jag tillåter mig själv att känna, ibland. Det händer att jag stänger av när det blir för mycket, när det blir för jobbigt, när det hotar att rasera den mur som jag har byggt upp under så många år. När jag inte vill känna, när jag inte vill veta, när jag inte vill.

Men ändå, långt där inne någonstanns väl undanstoppat bubblar det av olika känslor. Det är bara det att en person som borde finnas här för mig svek mig. En person som borde gett allt för mig övergav mig. Då orkar inte jag. Varför ska jag vara den som känner? Varför ska jag vara den som bryr sig? Varför?

Utav oss två så var jag den lilla, den minsta, den oskyldiga, jag var ett barn. Hon var en mor. Hon var min mor... Jag orkar inte mer. Hon var min mor - hon övergav mig, då förlorade hon också mig.

Jag har gått vidare, jag är själv mor. Jag är gift. Jag har ett bra liv. Jag har ett väldigt bra liv. Och jag älskar! Jag älskar av hela mitt hjärta - till alla som förtjänar det!

Ja jag vet - det låter som att jag även bär på hat. Men nej - det är hon inte värd. Jag bara förundras över hur? Jag bara förundras över varför? Vad har jag gjort för fel? Nej, jag vet - det var/är inte mitt fel. Men ändå. En mor lämnar väl inte bara sitt barn så där?

Jag älskar. Jag älskar mina barn. Jag älskar min man. Jag älskar mina vänner. Jag älskar. Kanske att jag till och med älskar min mor... Får hon en plats i mitt hjärta? Jag vet inte. Ärligt talat - jag vet inte... 

Nu är hela Sverige mitt upp i något väldigt viktigt - det är val. Ja ingen har väl lyckats att missa det direkt men det är så otroligt laddat i år. Det är så sjukt viktigt att alla som får gå å rösta gör det!!! Jag har väl aldrig brytt mig speciellt mycket om politik förut egentligen - jag har inte ens röstat varje gång jag har haft chansen. Men fasiken vad det är viktigt att inte SD får som dom vill. Dom svänger sig med lite fina ord och löften och det lockar säkert många väljare (speciellt yngre) men då tänker man inte på det dom INTE säger. Vi måste läsa mellan raderna...

Jag tänker INTE rösta på SD, no way. Men jag vet inte speciellt mycket mer än så. Och senast på söndag ska man ha bestämt sig. Usch vad jobbigt. Förvirrad? Japp! Jag skulle vilja ta det bästa från alla partier och slå ihop det till ett kanonparti men de går ju liksom inte riktigt till så. Men rösta det ska jag - frågan är bara på vad. Man vill ju skapa en så bra framtid som möjligt för sina barn med. Och så vill man att det blir bättre si å bättre så. Spret spret åt alla håll... Fortsättning följer.