God kväll. Ja då var det söndag kväll och ännu en helg har passerat i ljusets hastighet. Jag vet inte om jag ska tycka att jag har tagit till vara på den och gjort något vettigt av den direkt. På ett sätt så har jag ju gjort det som jag med största sannolikhet behövde mest och det är att vila och bara vara men varför känner jag mig så vilsen i det? Varför ska man känna skuldkänslor över allt det där som man borde ha gjort men inte tagit tag i? Förmodligen finns det ju inte bara en anledning utan flera till att man inte tar tag i sådant som man vet att man borde göra och det är ju bra att lyssna på sin kropp när den säger nej. Ändå känner jag mig som en usel människa när ingenting eller väldigt få saker blir avbockade på "att-göra-listan". Varför ska man behöva försvara sitt agerande hela tiden? Det är ju inte så att någon annan än vår familj blir "lidande" egentligen av hur mycket vi väljer att sköta våra sysslor direkt men ändå känner jag pressen... Hemmet ska vara perfekt. Tvättberg får inte finnas. Köket ska vara rent och prydligt. Var sak på sin plats. Bläääääää!! Nej nu struntade vi i de flesta sysslorna denna helgen och så bara slappade vi. Dax att sluta banka sitt eget huvud i väggen och slappna av. Dax att tycka att det är okej att vila och ta hand om sig själv. Det är okej med ett rörigt hem ibland. Det är vår röra. Om vi är okej med det så borde alla andra också vara det. Så där - nu har jag intalat mig själv det iaf. :)

Linnea och Fredrik har spelat Minecraft hela helgen och jag har plöjt många avsnitt på serien "Reign" på Netflix. Vi har gjort andra saker också som att tex titta på Melodifestivalen i går kväll. Jag har missat alla delfinaler och andra chansen och allt vad det heter som har visats innan men igår skulle det ju avgöras vem/vilka som skulle vara med i Eurovision Song Contest och det ville jag INTE missa. Det var tolv bidrag som tävlade och jag tyckte egentligen inte att nått av dom skulle vinna för det var inget bidrag som var så bra att det kan klassas som en schlager. Visst kommer det bli en och annan sommarplåga och visst är vinnarlåten bra men så bra så att vi kan vinna? Ja det är väl frågan. Benjamin Ingrosso vann med låten "Dance You Off" och som sagt - låten är bra. Benjamin är bra. Det kan bli bra. Men nr 1? Njaaaa. Det fanns absolut sämre låtar att skicka vidare så jag är glad för att inte de vann! Lycka till i stora finalen Benjamin! Fortsättning följer i maj och jag kommer sitta bänkad :)

Jag är med i en massa olika grupper på facebook och ibland kan jag undra varför när det kan bli så mycket tjafs och onödigt spekulerande, dramaqueens som måste kasta skit på andra och bara allmänt tjafsande som är jobbigt. Speciellt i de grupperna där det mest är tjejer/kvinnor med. Men så ibland så poppar det upp en och annan som faktiskt har något riktigt bra att dela med sig av, någon som har något vettigt att komma med. Jag läste en grej som jag bara kände att jag ville dela med av och jag kontaktade trådstartaren och frågade om det var okej att lägga ut nått av det hon skrivit i bloggen och det var hon med på. Kloka tankar angående detta med att vara bonusförälder som många kan behöva reflektera över... Det påverkar ju det aktuella barnet, det påverkar de biologiska föräldrarna och den/de som är bonusföräldrar och det påverkar ju eventuella syskon med mera. Så här skriver Emma Dahlström i facebookgruppen Mammor United:

"Att vara bonusmamma är ingen dans på rosor. Jag måste bara säga att jag är så otroligt tacksam att mamman till min bonus accepterar mig och är tacksam för det jag gör för hennes dotter. Att vara bonusförälder betyder att du har bara skyldigheter och inga rättigheter om man nu ska hårddra det. Exempelvis är det jag som har uppgiften att lämna i skolan, för att det ska fungera här hemma både ekenomiskt och tidsmässigt. Meeen jag får inte inlogg till skolan där man ser att hon är tryggt på plats, mail om förändringar eller info om man ska ha med något speciellt till skolan -för jag är inte förälder.

Givetvis informerar min sambo mig om detta, men alla kan glömma.

Å ena sidan

"Du vet att han hade barn, du vet vad du gav dig in på"

"Funkar det inte mellan dig och barnet så måste du ju förstå att han väljer bort dig"

"Tycker hon inte om dig så kommer han ju lämna dig"

Känn den pressen?!?

Det sorgliga är att få just den pressen när man vill vara den bästa bonusmamma man kan vara, men med hela hjärtat har respekt för barnets mamma och vill bara barnets bästa.

Men att ständigt bli bevakad och inspekterad varje steg du tar, varje ord du säger av utomstående.

Och ständigt bevakad att man inte gör skillnad på barnen efter man fått gemensamt.

(Meningen lite omskriven för att passa in bättre och inte vara så specifik: Ibland måste man göra vissa skillnader på grund av åldersskillnad exempelvis).

Jag själv vill inte ens tänka mig en bonusförälder till mitt barn, bara tanken gör så otroligt ont i mig. Jag tror att jag hade varit en sån dagisnivåmamma (jättehemskt jag vet) som hade betett mig illa, tyvärr! för tanken att vara utan mitt barn o min sambo gör för ont. Så hatten av till min bonusdotters mamma som inte bara accepterar mig utan uppskattar mig och saker jag gör."

Emma beskriver också i sitt inlägg den här känslan av att vilja såååååå väl men samtidigt riskerar man att kliva någon på tårna. Man befinner sig lite i en rävsax. Ja jag kan inte annat än hålla med.

Emma skriver även om känslan att få sitt egna barn, sin egna förstfödda och hur det kan kännas. Läs vidare här:

"Jag har gjort allt för att inkludera henne i allt med lillebror sedan jag plussade på stickan, min största rädsla har varit att hon skulle känna sig som just "bara bonus"

Och här diskuterar follk tvärtom frågan att bonusmammor ska veta "sin plats"

För mig är det hål i huvudet samtidigt som jag som sagt tror att jag hade dött inomhus av bara tanken att det inte var jag och min sambo som var dom ända föräldrarna till min son för evigt.

Det är ju MINA känslor. Sorry, men när man fått barn, så är det deras känslor som går före. Vem är en mamma (eller pappa) att beröva den tryggheten? Varannan vecka ska in bonus vara utan sin mamma (min sambo är värlens finaste pappa så menar inget konstigt) men ska jag då inte ge henne trygghet och värme och kärlek den veckan hon bo här?

Ska jag bara vara "Emma" och bara kela med lillebror? Aaaaaldrig i livet."

Emma skriver så klokt om detta med dina mina och våra barn. Känslan av att man ska finnas där i vissa avseenden men i vissa räknas man inte. Skyldigheter men inga rättigheter. Jag känner absolut igen mig i vissa delar men det är inte därför som jag vill dela detta i min blogg. Jag tycker bara att så kloka ord bör spridas. Det finns många runt om i världen som kämpar med detta varje dag och ni ska veta att ni inte är ensamma. Våga stå rakryggade och våga visa att ni kämpar på. Många gånger i motvind.. Det är inte lätt men ge er inte. Följ era hjärtan och kämpa på, både för eran egen skull, för bonusbarnets skull, för bonusbarnets syskon skull och för bonusbarnets föräldrars skull. <3

Oj nu blev det ett långt inlägg. Sorry! Tack till er som orkade läsa så här långt. Pöss på er! Nu har jag lite annat att roa mig med men vi ses nog i morgon. Over and out <3