Ytterligare en helg har ju precis passerat och vad hände då mån tro? Jo i fredags kväll åkte Fredrik, Robin, Linnea och jag till Värnamo för att umgås med Robins farmor och farfar. Vi kom dit rätt sent på fredagen så då blev det inte så mycket gjort annat än att sitta å snacka lite.

På lördagen hade vi väldigt fint väder så vi tog en barnvagnspromenad hela gänget bort till elljusspåret i Alansryd, runt en liten slinga där och sen hem igen. Tror det blev cirka 5 kilometer så det är ju ingen jätterunda men Robin skulle ju också orka hänga med :)  Vi hade med oss lite fika och det blev en väldigt mysig tur. Linnea sov gott i vagnen nästan hela tiden.

På söndagen åkte jag, Linnea och Fredrik till Tuija, Niklas och Amanda för att hälsa på. Robin ville inte följa med för han lekte med farmors grannbarn Albin :) Amanda är snart 3 år och hon är en riktigt liten underbar tjej! Hon skulle sitta i soffan och hålla Linnea, hon skulle sitta på golvet på en filt och hålla Linnea. Hon skulle sitta brevid Linnea på filten och leka. Hon släppte inte Linnea  med blicken många sekunder... Hon hade full sjå att passa sig för mig och Fredrik för jisses vad vi var farliga. Efter ett tag så snackade hon med oss men man fick inte komma för nära. Linnea fick dock komma nära. Hon hade nog fått stanna där ett tag om Amanda hade fått välja...

På söndag kvällen åkte vi hem från Värnamo. Borta bra men hemma bäst.

Tuija hade massor med kassar med kläder som Amanda har växt ur. Dom fick vi. Det var sex stycken pappkassar med kläder och det var bara de i storlek 80, 86 och 92. Sedan har vi en flyttlåda med ytterkläder i storlek 80,86,92 att hämta. Vi fick dessutom 1 flyttlåda med leksaker och vi har redan fått 2 flyttlådor med leksaker... Det fanns dessutom en hoppgunga med bland grejjena  :)  Linnea har idag fått rota runt bland leksakerna och vi hittade massor med roliga saker där. Hon har suttit på en filt på golvet och lekt en himmlans massa med alla spännande saker.

Idag har det regnat sjukt mycket ute men jag hoppas att vi slipper det i morgon. Jag skulle nämligen vilja testa parasollet som hör till vagnen. Det fick vi  också av Tuija :)  Det skulle vara skönt om en barnvagnspromenad kunde bli av i morgon så håll tummarna för att det blir okej väder!

Nu är det inte många dagar kvar tills barnen har sommarlov. På torsdag måste det verkligen vara fint väder. Inte för att det brukar vara det. Midsommar och skolavslutning är nästan alltid kalla. regniga och blåsiga. Det lär ju bli så i år med. Åtminstone om man tittar på SMHI:s rapporter...

Nej nu somnar jag snart framför datorn. C U!

Jag tycker inte om att vara en "slapp och lat" förälder. När Robin var liten lekte jag med honom men jag försökte alltid starta igång honom med en lek och sen smet jag undan så fort jag kunde nästan. Jag tycker inte att det är roligt att sitta på golvet och leka med bilar i två timmar eller bygga legotorn om och om och om igen. En liten stund kan det vara kul. En liten stund kan det gå bra men sen lessnar jag rätt fort ändå. Att sitta och vifta med en My little pony och prata med tillgjord röst och leka "roll-lekar" tycker jag inte heller om. Tycker alla andra föräldrar om att leka med sina barn i flera timmar eller en hel dag? Finns det någon annan som gärna sätter sin bäbis i gåstolen eller babysittern för en stund så att man hinner kolla mailen, skriva lite på facebook eller vad det nu kan vara? Ibland känner man sig rätt ensam även om man _vet_ att det finns andra föräldrar som inte heller orkar aktivera sina små hela tiden. Jag vill vara en sån där underbar förälder som orkar vara supermorsa hela dagen. Jag vill. Men jag orkar inte!

Så fort som Robin blev lite större så att han kunde aktivera sig själv tyckte jag att det var superskönt. Då kunde jag välja att vara med nån gång ibland. Mest så var det ju så att om vi skulle göra nått tillsammans så blev det mer pyssel som måla, leka med lera, lägga pärlplattor eller nått sånt. En pysselmamma kan jag absolut vara. Lekmamma...njaaa... Lekplatsen lockar ju mer då. Då kan jag putta fart på gungan, fåna mig i en klätterställning eller något sådant.

Nu är Robin över 8 år och han leker mycket med kompisar från skolan osv. Han tjatar sällan på mig om att jag ska vara med på nått som han vill göra. Faktum är att han känns så stor så att vi håller på att glida ifrån varandra. Jag hoppas att det inte är/blir så redan. Jag hoppas att han kommer komma till mig när han vill nått. Jag hoppas att han kommer anförtro sig åt mig när det är nått som har hänt. Jag hoppas att han vet att jag finns där. Hoppet är det sista som överger människan har jag hört. Nä men jag vet ju att han inte alltid kommer föredra mamma framför polare eller vad/vem det än må vara. Han får gärna anförtro sig åt Fredrik eller sin farmor eller farfar eller en annan vuxen som finns i hans närhet också. Jag säger hela tiden till honom att jag älskar honom, jag är noga med att berätta att jag vill att vi ska kunna lita på varandra, jag säger till honom att jag finns här för honom. Jag gör vad jag kan för att leda in honom på rätt spår i livet och försöker guida honom rätt. Det är inte alltid lätt kan jag säga. Jag har berättat för honom att dom val han gör idag kan påverka honom för resten av hans liv. Det stämmer ju när det gäller det mesta. Skolgången tillexempel... Klarar man inte av att plugga och få bra betyg så kan man inte välja vilket jobb man vill ha sen.

Jag vill vara en lekförälder. Jag vill vara en förälder som gör saker med barnen. Jag vill vara en rolig förälder. Jag vill vara världens bästa förälder. Jag vill att mina barn vet att jag finns där för dom. Jag vill vara en förälder som dom kan lita på. Jag vill finnas där på ett mer aktivt sätt, ska börja med det idag! Det är väl bättre med sent än aldrig...?