Hur är det möjligt att man kan vara så sjukt vansinnigt irriterad på sina barn emellanåt men samtidigt så värker hjärtat av kärlek? Hur är det möjligt att man kan vara så vansinnigt galet less på att höra ordet mamma hela tiden och samtidigt längta efter att vara nära? Hur kan man sakna någon så otroligt mycket samtidigt som man längtar bort ett tag? Hur kan man längta hem när man är borta men längta bort när man är hemma? Jag är så trött på att höra lillan ropa "-mamma" hela tiden. Mamma mig hit och mamma mig dit. Bläääää! Längtar tills familjens minsta bandit är lite större. Tro nu inget annat än att jag älskar mina barn men ändå... Bara lite trött...

Varför tycker man överhuvudtaget om bebisperioden med vakennätter, amning, hormoner som sprutar, bajsblöjor på dygnets alla timmar, kräkfläckar på alla kläder osv.? Varför gillar man småbarnsperioden med trots, sluta-med-nappen-projektet, sluta-med-blöja-projektet, övertala-småttingar-att-borsta-tänderna-perioden, vill-inte-gå-till-dagis-tjaffsandet på morgonen och sedan till varje förälders förvåning vill-inte-gå-hem-från-dagis-på-eftermiddagen-tjaffset... Jo därför att när man får det där leendet så smälter man, när man får en kram eller en puss så smälter man, när man får höra orden "-Mamma jag älskar dig" så är det värt allt och lite till! Jag ÄLSKAR mina barn över allt annat så mamma mig hit och mamma mig dit - det är ok. Jag är här för er!! (Jag hoppas & tror att ni vet det)