Om jag hade vetat vad som krävs ibland för att vara en "bra" förälder så vette hundan om jag hade vågat mig på detta med förälderskap... Ibland är det tur att man inte vet. Och ändå satte jag fler barn till världen kanske någon tänker nu för jag stannade ju inte efter ett. Nej det är sant och det är ju inte så att jag blev avskräckt efter första för då hade jag ju inte skaffat fler. Det är liksom inte det detta handlar om. Det är inte barnen jag är fundersam över. Jag älskar mina barn helt villkorslöst! Jag skulle ge allt för dom! Jag ångrar inte att jag fick mina barn. Det är bara det att jag många gånger funderar på om jag verkligen är tillräckligt bra för att kunna hjälpa mina barn att bli de bästa de kan bli. Jag funderar på om jag som människa har "rätten" att klampa in i deras liv och tro att jag skulle vara en lämplig förebild för dom? Kan jag verkligen ha nått att komma med? Vad är det som säger att jag är lämplig? Vad jag vet så är det ingen som har nått slags körkort för att " skaffa barn" och det finns inte direkt någon som har koll på vem som är lämplig eller ej. Nej jag slår inte mina barn, nej jag missköter dom inte heller. De har ett bra hem. De får vad de ska och behöver. Det handlar fortfarande inte om det. Men vad ger mig rätten att bestämma över ett annat liv? Jag har konstant dåligt samvete för saker som jag inte gör med mina barn, jag har konstant dåligt samvete för saker som jag inte gör för mina barn, jag har konstant dåligt samvete när jag inte jobbar för om jag hade jobbat mer så hade vi haft det bättre ställt. Jag har konstant dåligt samvete när jag jobbar för då har vi pengar så vi klarar oss men jag är inte hemma, jag är inte närvarande. Jag har konstant dåligt samvete för att när jag kommer hem från jobbet så är jag trött så att jag vill vara ifred istället för att orka leka/umgås med mina barn. Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte orkar allt det där som en mamma ska orka. Jag borde göra mer. Jag borde finnas där hela tiden. Jag borde ta till vara på tiden mer. En dag är de vuxna, har flyttat hemifrån och skapat sig egna liv och var är jag då? Vad kommer de minnas när de blir äldre när de tänker tillbaka på sin barndom och uppväxt?

Jag vet att jag inte ska "banka skiten ur mig själv" för allting och nej jag är inte en mirakelkvinna som kan göra allt. Men frågan är ändå om jag verkligen gör allt? Försöker jag tillräckligt mycket? Jag vill vara den bästa mamman jag kan för våra barn. Det känns inte som att jag är 500% närvarande när jag borde vara det. Jag älskar mina barn och jag inser att jag har fått mina barn till låns. Barn är inget man "skaffar" även om man ofta uttrycker det så. Barnen är en gåva. Jag tror att jag ska försöka vara mera närvarande i mina barns liv men jag måste även ta hand om mig själv. Det finns bara en Heidi i denna familjen och jag slits mellan att vara där för mina barn till 500% hela tiden och mellan att ta hand om mig själv och ge mig vad jag behöver för att kunna fortsätta orka vara mamma och fru.

Mår barnen bra så mår jag bra - mår jag bra så mår barnen bra. Kort och gott. Kanske skulle försöka sluta vara "den där trötta mamman som inte orkar nått"...  Ny dag i morgon - nya tag.