En tung, mörk & jobbig dag närmar sig med stormsteg. För mig är den väldigt jobbig i alla fall. Den 6/11. Det är en dag som jag inte vill ha i min kalender, det är en dag som jag inte vill ha i mitt minne. Saken är den att det skulle dock inte kunna förändra någonting även om den dagen togs bort. Det är som det är.

På den dagen, för snart 6 år sedan dog Robins pappa, min förra man. Anders Mårtensson slutade leva då. Han föll ihop, hans hjärta gav upp. Varför? Ingen som riktigt med 100% vet men det finns teorier runt det hela.

Anders hade precis fyllt 30 år. Jag skulle fylla 25. Robin hade precis fyllt 3 år. Vi hade väldigt nyligen flyttat in i vårt nybyggda hus. Ett sådant där nyckelfärdigt hus. Ett jättefint hus. Anders hade ett bra jobb, jag hade ett hyffsat jobb, Robin gick på dagis och trivdes där - framtiden såg ljus ut...trodde vi.

Den morgonen var vårt största bekymmer att vi inte hade hunnit skaffa någon taklampa till vårt nya fina kök. Eftersom Anders hade hamnat efter lite på sitt jobb under tiden som byggandet av huset pågick så skulle han bara sticka ner och knåpa lite där i nån timme eller två och sen skulle vi åka till IKEA och köpa lampa plus lite annat smått & gott. Anders åkte till jobbet och senare den dagen så var helt plötsligt inte vårt största bekymmer den där lampan...

Jag tycker att det som hände är så förfärligt så det ska inte få hända! Det är sådana saker som gör att jag inte tror på att det finns en gud. För varför skulle en gud som påstås vara god ta en far ifrån sin familj?? Varför skulle en god gud göra så att hans fru och son skulle leva vidare utan sin älskade man/pappa?? Det kan inte finnas en god gud. Det bara är så.

Jag har trots allt kunnat "gå vidare" i livet. Jag kommer aldrig att kunna glömma Anders och det vi hade i vårat liv. Men mitt hjärta är stort - det rymmer många människor. Jag har faktiskt fått frågan hur jag kan sörja Anders fortfarande när jag nu är gift med Fredrik. Tillsammans har vi tre barn, bor i ett stort fint hus och har det väldigt bra. Men bara för att jag älskar Fredrik och det livet vi har nu så behöver det inte betyda att jag inte kan känna smärtan över att ha förlorat det jag hade. Det ena måste inte alltid utesluta det andra...

Jag är otroligt lycklig med Fredrik men jag var det med Anders också. Det hade kanske varit skillnad om jag och Anders inte hade stått mitt i livet och hade det bra ihop. Det hade kanske varit skillnad om vi hade valt att gå skilda vägar. Men nu valde vi inte det. Vi fick inte välja alls. Det kommer alltid finnas en plats i mitt hjärta för Robins pappa Anders. Robin är 50% Anders och 50% Heidi och så är det. Genom Robin lever Anders vidare för Robin blir mer och mer lik sin far.

Sen att vi är så välsignade så att vi har Fredrik, Felicia och Linnea i våra liv nu det är helt otroligt! Det trodde jag aldrig den dagen då jag som nästan 25-åring blev änka...

Mitt hjärta är stort och jag älskar många människor. Jag ser det som är mitt förflutna och jag ser det som blir min framtid med samma ögon, samma hjärta - samma jag.

Kram!